Urfolksdeklarationen fyller sju år

Det är sju år sedan FN:s generalförsamling antog Urfolksdeklarationen (UNDRIP). Den 13 september högtidlighåller vi minnet av alla dagars kamp och alla framgångar som urfolk mött genom samarbete i Förenta Nationerna, och vår rätt till land och vatten på traditionella områden som FN:s generalförsamling bekräftade för sju år sedan, skriver Sametingets presidium.

Urfolk bebor och brukar stora delar av jordens yta. Spridda globalt från Arktis till södra Stilla havet beräknas urfolk uppgå till mer än 300 miljoner individer. Genom den mänskliga historien, närhelst ett dominerande grannfolk har expanderat dess territorium, har kulturen och näringarna för urfolket, till och med existensen, äventyrats.

Visserligen har en del urfolk varit relativt framgångsrika i sin strävan att hävda sin identitet och sina lagliga rättigheter, men i de flesta fall runt om i världen söker urfolk fortfarande aktivt att få erkännande för sin identitet och sitt sätt att leva.

Trots stora skillnader i kultur och etnicitet, eller om man råkar bo i världens rikaste eller fattigaste länder, är det ofta slående likheter mellan de problem, klagomål och intressen som finns hos olika urfolk runt om i världen. Det är bland annat därför som det anses som allmänt erkänt att en politik som syftar till att assimilera urfolket in i majoritetssamhället är bakåtsträvande och kontraproduktiv – oavsett var det sker.

Världssamfundets och framförallt medlemsstaternas behovav en ny attityd till urfolk erkändes den 18 december 1990 när generalförsamlingen utlyste år 1993 till att bli Internationella Året för världens urfolk. Temat för året blev: Urfolk, ett nytt partnerskap. Vid den formella ceremonin i New York kunde för första gången i FN:s historia, ledare för världens urfolk hålla anföranden direkt riktade till generalförsamlingen.

Målet eller syftet för urfolksåret var att stärka det internationella samarbetet för att erhålla en bestående lösning på många av de problem som världens urfolk står inför på olika områden som till exempel mänskliga rättigheter, miljö, utveckling, utbildning och hälsa. I juni 1993 hölls den andra världskonferensen om Mänskliga Rättigheter i Wien. Många hundra urfolksindivider deltog och dess representanter talade vid sessionerna.

I Wien-deklarationen och handlingsplanen erkändes ”den medfödda värdigheten och det unika bidrag som världens urfolk ger till mångfalden i samhället”. Där bekräftades även ”det internationella samfundets åtaganden till stöd för urfolkens ekonomiska, sociala och kulturella välmående samt att möjligheter ges för en bärkraftig utveckling”.

Generalförsamlingen följde även den en rekommendation från Världskonferensen om Mänskliga Rättigheter när den förklarade denInternationella Dekaden för världens urfolk till att omfatta åren 1995-2004. Temat för dekaden var Urfolk-partnerskap i samarbete/Partnership in action.

En av möjligheterna med Förenta Nationerna som anges i stadgarna, är att målet med det internationella samarbetet är att man skall lösa problem av ekonomisk, social, kulturell eller human karaktär genom att främja och uppmuntra till respekt för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter utan distinktion sett till ras, kön, språk eller religion, och att detta gäller i synnerhet urfolkens rättigheter i majoritetssamhällen.

Den 13 september 2007 antog FN:s generalförsamling den så kallade Urfolksdeklarationen. Även om en deklaration inte har samma värde som en konvention, är den ett betydelsefullt steg på vägen att tillse att alla jordens människor omfattas av Mänskliga Rättigheter baserade på instrument som världssamfundet antagit. Förhoppningen är att deklarationen kan förändras till att så småningom bli en konvention. I generalförsamlingen röstade 143 länder för antagandet, 4 var emot och 11 avstod. Det var således en mycket bred majoritet av världens länder som samtidigt är medlemmar i FN, som kunde enas och ställa sig bakom antagandet. Efter att beslutet fattats kunde dåvarande ordförande i Permanent Forum, Victoria Tauli-Corpuz konstatera: Den 13 september 2007 kommer att bli ihågkommen som den dag när Förenta Nationerna och dess medlemmar tillsammans med urfolken försonades med det smärtsamma historiska arvet och gemensamt beslöt att vandra – följas åt till framtiden på en väg fylld av Mänskliga Rättigheter.

I dagarna har det således gått hela sju år, och den glädje som kunde noteras i omedelbar anslutning till generalförsamlingens beslut, har numera försvunnit. Visst är det bra med en utveckling av nya och uppdaterade Mänskliga Rättighets-instrument. Men om dessa sedan inte implementeras i de länder som har ansvaret att göra så, ja då blir det hela inte lika uppmuntrande. Och i vart fall borde de rikaste av världens länder och de som röstade för ett antagande av deklarationen i generalförsamlingen, känna ett särskilt ansvar.

Ett sådant land borde vara konungadömet Sverige, som till stor del är baserat på den samiska nationens territorium. Detta förhållande bekräftas bland annat genom ett annex i strömstadstraktatet från 1751 där Lappkodicillen specifikt anges beröra ”den samiska nationen”. Och sedan den 1 januari 2011 så är det formellt befäst i Regeringsformen att vi samer är ett eget folk i Sverige. Detta står särskilt angivet i regeringsformen – den grundlag som utgör grunden för Sveriges demokrati. Regeringsformen beskriver hur landet ska styras, vilka demokratiska rättigheter svenska medborgare ska ha och hur den offentliga makten ska fördelas.

Det är således dokument med signifikant betydelse som stärker det samiska folkets folkrättsliga status, och som står i paritet med ett flertal yttranden som Sveriges regering ingett till olika FN-organ. Som till exempel Sveriges rapportering (Rapport S2006/1910/SK) kring efterlevandet av FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter Artikel 1 och punkt 7:”Det är Sveriges regerings uppfattning att urfolk har rätt till självbestämmande då de utgör folk enligt den betydelse som avses i den gemensamma artikel 1 i 1966 års internationella konvention om medborgerliga och politiska rättigheter och 1966 års internationella konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.”

1919 års renskötselkonvention innebar rent praktiskt en dislokation av renskötande familjer från nordöstra delen av Sverige och ner mot sydväst – Läs mer. Ett fåtal år efter konventionens undertecknande genomfördes en tvångsslakt på tusentals renar. Brutaliteten i det utförda kan inte nog beskrivas. Konventionen och synen på samerna medförde även förändringar i svensk lagstiftning och svenska normer som än i dag påverkar det samiska folket och vårt samhälle. 1928 års renbeteslag, 1946 års gränsdragning av lappbyområden1971 års rennäringslag och 1972 års renskötselkonvention med mera. Läs mer

Alla dessa verkar genomsyras av synen på oss samer som okunniga att inse vårt eget bästa och andras rätt att utan vårt medgivande kunna styra och ställa över oss samer och bestämma villkoren för vår kulturs utövande. Eivind Torp som är docent i juridik vid Mittuniversitetet i östersund anger bland annat: ”Bestämmelserna i 1928 års lag var utformade utan hänsyn till samiska traditioner kring jakt och fiske. Detta framgår tydligt av flera rättsprocesser under 1940-talet där de rättsvårdande myndigheterna visade stor iver i att bestraffa samer som inte ansågs vara medlem i sameby för olovlig jakt eller fiske.” Läs mer

Christina Allard som i sin doktorsavhandling fokuserat på samiska rättigheter och markanvändning konstaterar själv: ”I Sverige finns det ingen allmän rättsprincip som kan skydda den samiska rätten. Vi har ett kolonialt system där rättssystemet är tyst.” Läs mer

Värdet ligger i de Mänskliga Rättighets-instrument som dels anger förhållandet med urfolkens spirituella kontakt med naturen. Men dels också skyddar desamma och därför är så betydelsefulla – för oss. När det dominerande folket i en nationalstat försöker avhända urfolket deras kultur och lagliga rätt till traditionella områden så kan man genom att bruka olika MR-instrument förhindra detta.

Sverige har under lång följd av år och genom demokratiska val av ledamöter till riksdagen snarare lyckats förhindra ett återställande av bruten rätt. Situationen har genom någon förändring i befintlig lagstiftning inte förbättrats sedan Sveriges medlemsskap i Europeiska Unionen (EU). Även om Europarådets ramkonvention för nationella minoriteter har implementeras på ett initialt bra sätt så räcker inte detta. Och det är inte alla norrlandskommuner som valt att ansluta sig och bli förvaltningskommuner för det samiska språket. De vid detta laget välbekanta skälen återupprepas igen: – Jag tänker ett och ett halvt, två år. Vi kan väl ge det ett år och hoppas att det har hänt något inom två. Och har det inte det så kommer vi att återkomma, det här kommer vi bevaka stenhårt, säger Nina Berggård, Luleå kommunstyrelse.

I Sametingets yttrande till ”Samerna, ett ursprungsfolk i Sverige, betänkandet av utredningen om ILOs konvention no 169” (SOU 1999:25) beslutade ett enhälligt plenum den 26-29 oktober 1999 att:”Sametinget anser vidare att ratifikation av konventionen skapar möjligheter till ett grundläggande skydd och därmed trygghet för samerna samt möjligheter till en samisk framtid i Sverige.” Läs yttrandet

Detta kunde ha varit början till en försoningsprocess mellan det svenska och samiska folket. Men hittills har de demokratiska krafterna i Sverige och riksdagen inte lyckats förenas till denna framåtsyftande attityd och därigenom ge ett innehåll till jordbruksminister Annika Åhnbergs framförda ursäkt till det samiska folket år 1998. Denna stelbenta och rigida syn framförs än i dag och med samma nonchalanta motiveringar. Till exempel sa riksdagsmannen Rune Berglund (S) år 2004 följande:  ”Jag tycker vi lägger ILO-konventionen längst ner i högen. När vi hunnit igenom jakt- och fiskeutredningen, gränsdragnings-kommissionen och förslagen från rennäringskommittén så kan det bli dags för ILO-konventionen. Jag bedömer att det kan ske nästa mandatperiod för riksdagen.”

Den synen delades av centerpartiet, kristdemokraterna och vänsterpartiet. Tio år senare angavs detta förhållande: ”Vi kommer inte att ratificera ILO 169 utan att privat äganderätt och basnäringarna är säkrade. Ett ratificerande ska inte utöka samernas rätt till land och vatten. Vårt fokus ligger på nordiska samekonventionen. När den är klar får vi utreda om och hur man eventuellt kan gå vidare.” Läs mer

Noteras kan att dessa uttalande kom från personer med nära anknytning till samma parti som Annika Åhnberg företrädde år 1998. Man kan inte dra annat än den slutsatsen att det inte var med öppen och trovärdig attityd som ursäkten framfördes av minister Åhnberg. Avsikten måste ha varit helt annan än den man kunde tro och den som angavs.

I samband med öppnandet av Sametingets andra mandatperiod i Giron/Kiruna i augusti 1997 uttalade dåvarande Diskrimineringsombudsman (DO) Frank Orton följande: ”Det är värdefullt med vackra ord, men det är också värdefullt att i den dagliga verksamheten visa respekt för samernas frågor, respektera deras rättigheter och se till att de kan fungera som den värdefulla del av det samiska samhället som de är”. Och vidare: ”Det skall inte vara så, att samernas intresse ses som några särintressen eller några privilegier. Det ska inte vara så, att man ser deras intressen i konflikt med storsamhället. Lösningar skall sökas i samförstånd och med respekt för samernas rättigheter”.

Redan 1997 kunde DO konstatera vår bittra erfarenhet, som sedan dess upprepats otaliga gånger. Det är också lätt att känna igen förseningsprocesser och en uttalad vilja att med undvikande av lösningar försöka dölja dagens problemsituation. Det kan nog bara betyda att problemet upplevs enbart av det samiska folket, men anses som en nöjaktig situation för det svenska folkets demokratiskt valda företrädare.

I samband med öppnandet av Sametingets femte mandatperiod arrangerades ett seminarium där tre statliga bolag deltog. Dessa konstaterade att de var för sig inte har en policy för mänskliga rättigheter, inte heller har en policy för urfolk utan enbart följer svensk lagstiftning. Läs mer

Med denna erfarenhet i ryggsäcken var det inte med särskilt stor överraskning som vi återigen på hösten 2009 kunde ta del av en till bristfällig och rent av undermålig produkt från det demokratiska Sverige. Sametingets plenum valde emellertid och till stor förvåning att enhälligt avvisa Jordbruksdepartementets departementspromemoria DS 2009:40. Departementspromemorian innehöll förslag till ändringar i rennäringslagstiftningen med utgångspunkt i Rennäringspolitiska kommitténs förslag (SOU 2001:101). Läs mer

Återigen misslyckades regeringen att hålla någon slags form av dialog med det samiska folkets folkvalda organ. Det borde således inte längre att vara möjligt att med någon större trovärdighet kunna hävda att det demokratiska Europa ska kunna förändra det samiska folkets rättsliga status och det i konsultationer med legitima företrädare för det samiska folket. Nämligen med Sametingets plenum och oss!

Den 21 mars 2013 publicerades ett pressmeddelande från DO som återigen bemöttes med tystnad. Diskrimineringsombudsmannen konstaterade: ”Rasismen är en kraft som genomsyrar det västerländska samhället och ligger till grund för den strukturella och institutionella diskrimineringen i Europa och Sverige.”  Och det är ju också så det kan uppfattas hos gemene man runt om i svearnas rike och även hos organisationer, kommuner, landsting, länsstyrelser och hos statliga myndigheter.  Som det för alla uppenbara och synliga som befäster de svenska normerna och påverkar enskilda svenskar.

Inför valet till riksdagen 2014 kan konstateras att inget har förbättrats: ”De samiska frågorna är osynliga i riksdagspartierna – det menar statsvetaren Simon Matti, som har analyserat Sameradions partiledarintervjuer.” Läs mer

I dagarna har ett antal svenska organisationer i Kiruna kommun under devisen ”Nej till ILO 169” klart uttalat: ”Vi anser inte att någon slags etnicitet, folkgrupp eller minoritet ska tillmätas vare sig ägorätt eller förvaltningsrätt över svenskt territorium då dyl. skulle skapa stora konflikter i det svenska samhället och vilket vi lyckligtvis varit befriade ifrån i detta vackra land.”

Det är naturligtvis så att den slapphet som Sveriges regering och riksdag uppvisat inte har minskat diskriminering och rasismen i ”vårt vackra land” eller i den del av Sápmi som ligger på svensk sida. Utan det motsatta har inträffat. I dag blir det samiska folket bemötta med godtycke, arrogans och marginalisering. Våra mänskliga rättigheter kränks oavbrutet och varje dag enär vi som folk och vår rätt som nation osynliggörs.

Detta försök till analys är inte ett försök till kritik av vare sig enskilda riksdagsledamöter, partiledare i Sveriges riksdag eller statsråd i Sveriges regering. Det är inte heller en kritik gentemot de av våra samiska bröder och systrar som valt att rösta vid val till riksdagen eller aktivt går med i svenska partier. Det är en uttalad kritik mot det demokratiska system i det land som vi samer ofrivilligt bebor som hittills misslyckats med att skydda vår rätt och ge oss tillgång till de av världssamfundet etablerade Mänskliga-Rättighets-instrumenten.

Ytterst är det sålunda Sveriges riksdags mångåriga samlade beslut med den ackumulerade summan av alla riksdagsledamöter och alla partier i riksdagen, som vi väljer att kritisera. Vi ser inte längre någon trovärdighet i den politik som förs eller i det praktiska utövandet. Det som synliggjordes och kritiserades i Urfolksdeklarationen när den en gång antogs i generalförsamlingen för sju år sedan: ”Alla doktriner, all politik och allt praktiskt utövande som grundar sig på eller förespråkar andra folks eller individers överlägsenhet på grund av nationellt ursprung, ras, religion, etniska eller kulturella skillnader, är rasistisk, vetenskapligt falsk, olaglig, moraliskt förkastlig och socialt orättvis.”

Vi tror inte att det snart genomförda valet till Sveriges riksdag kommer att innebära vare sig en förändrad attityd eller politik. Vi vill inte heller uppleva en fortsatt eller ökande polarisering mellan svenskar och samer i de inlandskommuner där vi samer och vår kultur är rikligt förekommande och synlig. Däremot tror vi att Sametinget med folkrätten som demokratiskt vapen kan förstärka processen i FN:s världskonferens för världens urfolk som pågår den 22-23 september i New York City. Och tillsammans med världens urfolk och progressiva nationalstater komma vi att kunna skriva ett nytt kapitel för urfolken i världen och för oss samer. Och därmed ytterst förändra Europa och Nordamerika mer än vad vi urfolk enskilt kan göra vid genomförda demokratiska val i ett kolonialistiskt system.

Orättvisa någonstans, är ett hot mot rättvisa överallt.

Martin Luther King.

Den 13 september högtidlighåller vi minnet av alla dagars kamp och alla nätters sömnlöshet med de framgångar som urfolk erhållit genom samarbetet i Förenta Nationerna. Vi deltar i glädjen över klarläggandet om urfolkens rätt till land och vatten på sina traditionella områden som generalförsamlingen bekräftade för sju år sedan.
Sametingets presidium

Stefan Mikaelsson, Per-Olof Nutti, Mona Persson och LW Svonni

Källa: www.sametinget.se

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.