God fortsättning på det nya året 2019 i tiden

SÁVAV GÁJKAJDA BUORRE ÅDÅ JAGEV!

Året 2018 innebar en del manifestationer i Sápmi och främst ett 100-årsfirande. 100 år sedan det första samiska landsmötet på tvärs av de gränser som skiljer oss samer åt och nu då på svensk sida i Staare – Östersund. Men knappt hade aningslösa sametingsparlamentariker avslutat firandet i början av februari innan man kunde läsa i svensk media vad efterkommande svenska tjänstemannaorgan till lappfogdeväldet hade planerat med kravet från svearnas demokrati.

Representant för Länsstyrelsen i Norrbottens län uttalade på Sveriges Television webbplats den 16 april följande angående förvaltningen av det samiska kulturarvet ingående i det av UNESCO proklamerade världsarvet:

” – Vi menar att det är viktigt med ett rullande ordförandeskap för att naturvärdena i Laponia är inte bara en samisk angelägenhet, utan också en fråga för kommunerna, länet och landet, säger Johan Antti. ”

Och vidare att:

”Om vi inte kan enas om taget i den lokala förvaltningen så får vi återgå till det gamla. Den yttersta konsekvensen är att förvaltningsorganisationen upplösas och så går det tillbaka till länsstyrelsen.

Men då förlorar samerna inflytande?

– Ja, så det är ju”

I samband med Länspartnerskapets förjulsmöte den 7 december kunde Länsstyrelsen med hjälp av tjänstemän från olika statliga organ eller institutioner redovisa all möjlig faktabaserad statistik över situationen i det svenska samhället i BD län, dvs Norrbotten. Det samiska samhället fanns inte alls med vare sig i framförda siffror eller med muntlig föredragning. Men det befästade ju å andra sidan bara nödvändigheten av att Sametinget är väl representerat vid alla sammankomster som Länsstyrelsen är ansvariga för. Och detta även i den närmaste framtiden.

Vidare så kunde vän av ordning notera att i samband med etablerandet av gruvverksamheten i Pajala kommun så gavs direkt möjlighet till förstörelse av renskötselns möjligheter till fortsatt utövande såväl inom gruvområdet som utanför. Detta trots att Högsta Domstolen i samband med domen i skattefjällsmålet beslutade att renskötselrätten var en särskild rätt till fastighet. Förstör man det rätten ska således ägare av rätten erhålla den ersättning som domstol fastställer, för förstörda möjligheter att utöva – bära – hävda sin urfolkskultur.

Någon vikt för renskötsel eller samisk kultur  i samband med etablerande av Northland Resources eller vid etablerandet av Kaunis Iron på det förstnämnda bolagets lämningar har inte lagts. Inte minst borde då den trovärdighet som enskilda samer uppenbarligen lagt vid Länsstyrelsens förvaltning av samisk kultur och natur drastiskt reduceras ner till omätbara nivåer.

Den 10 december så arrangerades ”Regionalt skogsprogram Norrbotten” av just Länsstyrelsen Norrbotten. Med på webbplatsen angiva ärenden var:

• Ett hållbart skogsbruk med ökad klimatnytta
• Mångbruk av skog för fler jobb och hållbar tillväxt i hela landet
• Innovationer och förädlad skogsråvara i världsklass
• Hållbart brukande och bevarande av skogen som en profilfråga i svenskt internationellt samarbete
• Ett kunskapskliv för ett hållbart brukande och bevarande av skogen.

Inget av den samiska dimensionen eller den samiska kulturen kunde ens anas i inbjudan till konferensen. Inte helt ovanligt eller oväntad företeelse. Kommunernas, länets och landets intressen går återigen före den samiska nationens välbefinnande.  

Många enskilda samer som är bosatta mitt i Svearnas avståndstagande från en ratifikation av ILO 169 och en implementering av UNDRIP dvs den av FN:s generalförsamling antagna Urfolksdeklarationen, och för oss har bara tre livlinor funnits. Den första är att ringa en vän. Många samer har inte några vänner att ringa som man kan anförtro sig åt, så det valet är snabbt avklarat.

Livlina två är femtio- femtio. Och även där är valet snabbt avklarat, och för det mesta väljer man fel och med tilltron på en kultur som är mer värt i ens enskilda liv än en tilltro till obegränsad tillgång till eviga vinster och obegränsad tillväxt. Det gjorda valet i det Europa som vi urfolk lever blir således fel och ytterst så tappar vi mark och utrymme.

Då återstår bara den sista livlinan. Folkets val, och i det är det Sametingets plenum som är den sista ultimata lösningen och med vetskapen om att vår samiska rätt är starkare än vad Svearna någonsin kan påstå sig ha till land och vatten på våra traditionella områden och vatten.

Och den påstådda viljan hos Länsstyrelsen att bevara kulturvärdena i kulturarvet Laponia är då förvandlad till det motsatta då det gäller områden utanför Laponia. Hur kan man finna trovärdighet i en statlig institution – myndighet som efterträtt Lappfogdeväldet och nu med hjälp av lagstiftning, föreskrifter och praxis som osynliggör samisk kultur och osynliggör enskilda samiska kulturbärare?

Är inte dagens intresse från Länsstyrelsen också ett försök att på Regeringens önskedrömmar se till att Gállok- Kallok blir ett enda gruvområde trots risken att Laponia påverkas och tappar kulturarvsstatusen. Men eftersom det inte är Länsstyrelsen som bär, hävdar eller utövar den samiska kulturen är nog intresset för densamma ganska lågt.

Det just påbörjade året 2019 kommer sålunda att bli signifikativt viktigt för Sametingets som utövare av den folkrätt som tillkommer det samiska folket enligt Regeringsformens 1 kapitel, 2 § och sjätte stycket.

I Sápmi är det vi samer som är folket, så äntligen är det dags att Kommunalråden och Länsstyrelserna måste underordna sig den samlade viljan uttalad av de folkvalda i Sametingets plenum församlad till session.

— God fortsättning på det nya året i tiden tillönskas av Stefan Mikaelsson, ledamot i Sametinget.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.