Det samiska kulturarvet

Det samiska kulturarvet består bland annat av lämningar i naturen, muntlig berättarkonst, traditionell musik & kunskap, traditioner, idéer & religiösa och filosofiska värden.

Mycket av vårt gemensamma arv har vi förlorat, men inte allt och inte ännu. I det dominerande samhälle vi lever i är det ingen merit att bevara det samiska kulturarvet. Resurserna är små och insatserna få. En del av det samiska kulturarvet finns bevarat eller dokumenterat inne på museer, men av det som finns ute i naturen så är mycket inte systematiskt inventerat.

Vid de intrång som idag sker av industrialiserade aktiviteter i naturmiljö så sker ingen inventering inom det område som ska påverkas och inte heller sker någon utvärdering eller uppföljning efter avslutad insats. Den samiska kulturen har ofta inneburit små eller nästan ingen påverkan på naturen, speciellt jämfört med nu nu pågående omförvandling av naturmiljöer till det motsatta.

Inte heller har den av Sverige ratificerade Landskapskonventionen betytt en förändring till ett ansvarstagande i förhållande till de åtaganden Sverige har enligt konventionstexten. Det är således ingen av de internationella konventioner eller de nationella lagar som finns idag som i tillräckligt hög grad skyddar samiska kulturmiljövärden. Även om dessa är uttalade så saknas en eller flera statliga myndigheter som fullt ut övervakar, inventerar och bevakar kulturmiljöerna. Naturligtvis är det så att kortsiktiga ekonomiska vinster till aktiebolag och andra särintressen går före ett bevarande av våra omistliga kulturella värden i naturen.

Riksantikvarieämbetet gav Ájtte, Svenskt Fjäll- och Samemuseum i uppdrag att utvärdera indikatorn Skyddade fjällmiljöer inom det av riksdagen uppsatta miljömålet för fjällen. För miljömålet anges att kulturmiljövärden, särskilt det samiska kulturarvet, ska bevaras och utvecklas. Utvärderingen visade att det inte finns ett enda exempel på att samiska kulturmiljöer sköts enligt skötselplan inom områden som skyddats som naturreservat eller nationalparker.

Källa: http://www.ajtte.com/?page_id=477

Man kan också konstatera att det inte verkar finnas någon gemensam strategi eller gemensam finansiering. Det är också stora områden som skall inventeras och katalogiseras. Både i fjällen och i skogslandet.

Ájtte, Svenskt Fjäll- och Samemuseum har avslutat ett projekt om Samisk kulturmiljö. Projektet har bedrivits med stöd från Mål 1 Sápmi norra och omfattar Norr- och Västerbotten. Syftet med projektet är att inspirera och stödja samebyar och föreningar att dokumentera och att ta ett ökat ansvar för den egna kulturmiljön. Inom Norrbottens län ska projektet också bidra till ett underlag för ett nytt regionalt kulturmiljöprogram. En huvudinriktning har varit att med dokumentationsinsatser särskilt uppmärksamma samebyarnas vinterbetesland och den samiska närvaron vid kusten. Frågan har aktualiserats med tanke på rättegångar om samernas rätt till renbeten vid kustområdena. Ett mål har varit att öka deltagandet av samiska organisationer inom kulturmiljövården och bygga en grund för fortsatta satsningar.

Källa: http://www.ajtte.com/?page_id=463

Enbart i den korta redovisning som Ájtte skrivit så kan man dra några slutsatser. En är att det är lika viktigt att inventering sker över alla områden där samer traditionellt bott och verkat. En annan slutsats är att utan de spår som kulturmiljön redovisar så är det svårare att i svensk domstol bevisa existensen av det samiska folket.  En tredje slutsats är också det nödvändiga i att involvera enskilda samer i processen att inventera och dokumentera sina marker. För att kunna bli involverad så krävs också tillgång till kunskap, något som många samer i dag är helt utan. I en situation där intrången ökar, renförluster pga rovdjur ökar och där det samiska folket blir marginaliserade i alla beslutsprocesser, så kan man förstå om kunskap om kulturmiljöer inte prioriteras. Och ändå så är det en lika värdefull del av den samiska kulturen som övriga delar av kulturen.

Det är först genom att genom en ordentlig inventering och dokumentering som vi kan belysa den samiska kulturens utveckling genom århundraden  för svenska allmänheten & myndigheter som den kan bli till fullo värderad och därigenom uppskattad.

Nationella medel för utbildning och medvetandegörande av enskilda samer, för inventering och dokumentering, måste genereras. Utöver detta så måste en samordning ske av de myndigheter och organisationer som redan i dag arbetar med kulturmiljöer, för att effektivisera det utförda arbetet såväl i inventering som i dokumentering.

Inget intrång som påverkar naturmiljön ska få ske utan att området är på förhand inventerat, att lokala inventerare är involverade i arbetet och att en genomgång av området sker efter avslutat projekt. Kostnaderna för detta ska den som ansöker om intrånget stå för. Detta kommer inte att påverka möjligheten att använda området i enlighet med dagens lagstiftning och kan således genomföras relativt snabbt enbart med uppvisande av politisk vilja i Sveriges riksdag.

Att implementera FN:s urfolksdeklaration eller ratificera ILO-169 eller Nordisk samekonvention kan antas ta betydligt längre tid. Samtidigt borde kunna antas att storsamhället inte kan gå emot ett ökat skydd för samiska kulturmiljöer, det som krävs är ett enat ställningstagande i saken. Detta från såväl enskilda samer, samiska aktörer som organisationer, samebyar jämte Sametinget.

Vi samer, går till framtiden i fotspåren av våra förfäder.                                                        Förstör man fotspåren, förstör man också vår framtid.

Stefan Mikaelsson.