MP.S RIKSDAGSSEMINARIUM DEN 3 JUNI KL 1630- 1800.
Anförande av Stefan Mikaelsson, ledamot i Sametinget.
Jag ber att få tacka för möjligheten att hålla ett anförande vid detta seminarium. Jag heter Stefan Mikaelsson och är mångårig ledamot i Sametingets plenum samt Näringsnämndens ordförande.
FN:s konferens om miljö och utveckling (UNCED) ägde rum i Rio de Janeiro den 3- 14 juni 1992. Konferensen behandlade globala miljö- och utvecklingsfrågor av stor betydelse för som det angavs: mänsklighetens fortlevnad. Vid denna konferens antogs sammanlagt fem dokument, nämligen Konventionerna om biologisk mångfald och om klimatförändringar, Skogsprinciperna, Riodeklarationen och Agenda 21.
Men redan året efter att nationalstaten Sverige hade förbundit sig att arbeta för en bärkraftig utveckling och med involverandet av urfolk i beslutsprocessen, så beslutade riksdagen år 1993 i motsatt riktning. Och sänkte lägsta slutavverkningsålder för skog ner till 90 och i vissa fall 80 år. Precis diametral riktning än vad världssamfundet förbundit sig för vid Rio-konferensen.
Tio år senare inför den andra miljökonferensen om bärkraftig utveckling WSSD(World Summit on Sustainable Development), så antog urfolkens delegationer den sk Kimberley deklarationen:
”Sedan 1992 har jordens ekosystem förändrats. Vi är i kris. Vi befinner oss i en accelererande spiral av klimatförändringar som inte kommer att uthärda tillväxtekonomins girigheter. De åtaganden som gjordes till urfolken i Agenda 21, inklusive vårt fulla och effektiva deltagande, har inte genomförts på grund av bristen på politisk vilja”
Urfolken utgör 5 procent av världens befolkning. Dessa 5 procent besitter cirka 25 procent av jordens yta. Och på dessa 25 procent av ytan finns cirka 80 procent av världens biodiversitet.
Dessa marker, dvs urfolkens marker stabiliserar jordens klimat genom att lagra nästan 300 miljarder ton kol – motsvarande 33 gånger de globala energiutsläppen under 2017. De är också livsviktiga för att skydda den artrikedom som hela mänskligheten är beroende av.
Att fortsätta förstöra taigan och utarma urfolkens territorier i Sápmi och på svensk sida, innebär också ett skapande av en öken i Arktis, med monokulturer, främmande trädarter, frånvaro av gammal skog och med sjunkande vattenkvaliteter. Samt avsaknad av en lika ungdomligt levande som urgammal urfolkskultur.
Och allt detta på den del av jorden dvs arktis, där den globala uppvärmningen är dubbelt så kraftig som på alla andra delar av jorden. Åtgärderna för att motverka detta måste således vara dubbelt så kraftiga i Arktis som i exvis Amazonas, så att den inneboende motståndskraften dvs den sk resiliensen, kan fortsätta vara ett naturligt skydd och bevaras fullt ut i en oförstörd natur. Det är också en del av ett urfolkens självbestämmande. Men vad är då ett samiskt självbestämmande?
Jag ber att få hänvisa till Sveriges rapportering kring efterlevandet av FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter S2006/1910/SK
”Det är Sveriges regerings uppfattning att urfolk har rätt till självbestämmande då de utgör folk enligt den betydelse som avses i den gemensamma artikel 1 i 1966 års internationella konvention om medborgerliga och politiska rättigheter och 1966 års internationella konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter”.
Och den gemensamma artikel 1 anger det samiska självbestämmandet.
- Alla folk har rätt till självbestämmande. Genom denna rätt bestämmer de fritt sin politiska status och bedriver fritt sin ekonomiska, sociala och kulturella utveckling.
Avslutningsvis blir mina konklusioner för dagen: Implementera omedelbart och utan dröjsmål dels Agenda 2030 och dels ICESCR samt ratificera ILO169.
Urfolken är inte en del av problemet, vi är oupplösligen en del av naturen & kulturen och oundvikligen & ofrånkomligen inkluderade i alla framåtsyftande lösningar för en gemensam framtid på tvärs av nationalstaternas gränser.
I Sápmi är det vi som är folket!
Gijtto, Stefan Mikaelsson, Ledamot i Sametinget. 3.6.2020