Öppningsanförande vid Sametingets plenum i Ubmeje

Stefan Mikaelsson

 

 

Buorre beaivi Sámediggeájrrasa, guosse ja gieres gulldaliddje!
Buorisboahtem Ubmeje ja Sámedigge llestjåhkanibme!
Muv nammal Stefan Mikaelsson ja lev Sámedigge åvddåulmusj.

Det första gränsöverskridande Landsmötet avhölls tisdagen den 6 februari 1917 i Trondheim. Det andra gränsöverskridande Landsmötet arrangerades i Östersund 1918. Och med i planeringen för dessa Landsmöten var bland andra Elsa Laula. För första gången kunde den Samiska nationens gemenskap manifesteras på tvärs av Rikenas gränser; ety den samiska nationen omnämndes i ett annex till Strömstadstraktatet redan år 1751.

Ett år senare, efter dessa bägge Landsmöten på var sin sida om gränsen. Så överenskoms mellan Norge och Sverige om den andra renskötselkonventionen 1919. Konsekvenserna blev förödande på svensk sida av Sápmi. Renskötande samer och deras familjer tvångsförflyttades med sina renar på tvärs av betesområden med naturliga gränser och över språkgränserna ända ner på sydsamiskt område.

Efter några år utförde svenska myndigheter en tvångsslakt med tusentals slaktade renar som följd. Assimileringsprocessen av samer fortsatte för att ge plats för de tvångsförflyttade.

Kan man mäta den smärta och oro som enskilda samer fick utstå? Kan vi eller andra avtala bort samiska rättigheter för oss själva eller för andra samer? Kan vi eller andra avtala bort Mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för oss själva eller för andra?

Det är i år 95 år sedan besluten togs mellan Norge och Sverige om renskötselkonventionen. Trots att så pass lång tid förflutit lever många samer fortfarande antingen med eller berörs av konsekvenserna av Svea rikes kränkning av den Samiska nationen.

De enda som bär ansvaret för detta övergrepp är den Svenska staten, och de har både den moraliska skyldigheten såväl som ansvaret att återställa bruten rätt. Ännu idag är inte skulden gäldad!

Vi kan också i år konstatera att vi samer har varit utan skydd av mänskliga rättigheter i 95 år. Det vill säga utan mänskliga rättighetsinstrument som tar hänsyn till att vi är ett urfolk och att vår kulturs fortlevnad är beroende av vår nära & spirituella kontakt med en oförstörd och ofragmentiserad natur.

Men kanske vän av ordning skulle inflika: ”1919 fanns inget FN och inga Mänskliga Rättigheter som världssamfundet antagit”. Och det stämmer, först efter andra världskriget bildades dagens Förenta Nationerna och för att garantera världsmedborgarnas rättigheter kunde UNHD antas den 10 december 1948.

FNs allmänna deklarationen om de Mänskliga Rättigheterna har tillämpats sedan dess.

För världens urfolk dröjde det ända till 1989 då Internationella Arbetsorganisationen kunde anta ILO-169. Konventionen vill med text i 44 artiklar säkerställa urfolkens rätt att själva välja i vilken grad de vill behålla sin kulturella och politiska identitet och skydda urfolket mot icke frivillig assimilering. Konventionen erkänner urfolkens behov av att bevara och utveckla identitet, språk och religion.

Konventionen bygger på 2 grundläggande principer, respekt och deltagande. Respekt från de dominerande folken för urfolkens spiritualitet och vår nära relation till naturen. Samt erkännandet att urfolken har rätt till delta medels konsultationer i de beslutsprocesser som berör oss och vår kultur och att urfolken berikar landet där de bor.

Och detta förhållande skiljer ILO-169 från alla andra MR-konventioner.

I det land där vi samer är medborgare har det politiska ledarskapet i Riksdagen trots 25 år med betänketid valt att inte ratificera ILO-169. Man väljer också därigenom att inte återställa bruten rätt, så att vi gemensamt kan försonas med det förflutna och med Sveriges agerande.

Därigenom verkar det som om man sammanfatta dessa 95 år med tre ord. Smash-and-grab! Slå sönder mycket av den samiska kulturen 1919 och senare för att idag inom ramen för EU:s fria rörligheter av varor, tjänster och kapital samt med ensidig svensk lagstiftning, landgrabba samiska territorier och marker. Vi borde således inte längre kunna förlita oss på det som det kan upplevas, det dominerande samhällets godtycke.

I Sametingets yttrande (DNR 89/99) till ”Samerna, ett ursprungsfolk i Sverige, betänkandet av Utredningen om ILOs konvention no 169” beslutade ett enhälligt Sameting den 26-29 oktober 1999 bland annat att

”Sametinget anser vidare att ratifikation av konventionen skapar möjligheter till ett grundläggande skydd och därmed trygghet för Samerna samt möjligheter till en samisk framtid i Sverige”

Försättsbladet till Sametingets yttrande vid inskickandet till regeringen var undertecknat av styrelseordföranden Per Mikael Utsi.

Vi samer har idag bättre möjligheter än någonsin tidigare i modern tid att själva vår talan föra och rätt bevaka. Med det följer ett ansvar, ett ansvar att inte glömma eller förlåta och att inte upphöra med att kräva det omöjliga, att vår rätt som samer ska innebära att vi blir en del av lösningen och inte längre en del av problemet.

”När vi står en och en kan vi föga eller intet uträtta. Gemensamt har vi dock ett intresse, och detta intresse måste förenas och bli en makt”
Det arbetet kan vi tillsammans med alla goda krafters enande fortsätta idag.

Med dessa ord förklaras Sametingets 65.e plenum för öppnat.

(kan bli föremål för redigering av enstaka ord-meningar till slutlig version).

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.