Den öppna samebyn

SamebynUnder snart 20 år har Sametingsledamöter ofta pratat om den ”Öppna samebyn”. Vari öppenheten bestått har alltför ofta inte kunnat definieras på ett klart och sammanfattande sätt. Denna långa tid utan klarhets vinnande verkar ha skapat osäkerhet eller rädsla hos de olika medlemmarna och medlemskategorierna i samebyarna. Osäkerheten resulterade till slut att en sammanslutning av samebyar till regeringen begjorde att man avlägsnar ansvarsområdet rennäringen från Sametinget till en annan myndighet.

De samebyar som agerade för att denna begäran skulle framläggas är vana vid förutsägbara villkor och tillstånd. Samebyn är en organisationsform vars verksamhet baseras på rennäringslagen. Denna är i sin tur framtagen under utfasandet av lappfogdeväldet i slutet på 1960-talet. Det som då kanske kunde framstå som hänsynstagande till det samiska folket och den samiska kulturen framstår idag som snarare det motsatta.

I den allmänna debatten får man lätt uppfattningen att samebyn företräder alla medlemmar i samebyn som alla tycker likadant och att samebyn talar med en stämma för alla medlemmars bästa. Verkligheten är dessvärre inte så. Det är samebyns styrelse som verkar för tiden mellan ordinarie årsmöte och i styrelsen sitter oftast så kallade ”renskötande medlemmar”. De övriga medlemmarna i samebyn är inte alls företrädda i styrelsen och har dessutom väldigt begränsad rösträtt på samebyns byastämma.

Att spänningarna mellan ett demokratiskt organ som sametinget som har fastställda regleringar för anmälan till röstlängden och procedurerna för röstande vid valet skapar spänningar med organisationer som är direkt det motsatta till demokratiska, är inte förvånande. Det som är förvånande är mera det faktum att så pass många av samebyarnas medlemmar är förnöjda med rådande förhållanden. Alla de olika Mänskliga Rättighets-instrument och mekanismer som har etablerats i världssamfundet sedan slutet av 1960-talet har ju gett urfolken i allmänhet och samerna i synnerhet möjligheter att försvara det samiska folkets rätt och vår kultur.

Samebyn rättighetÄven rådande tolkning av vad som avses i begreppet ”folk” har drastiskt förändrats så att det i dag är erkänt att vi samer tillsammans utgör ett folk och har rätt till självbestämmande i enlighet med internationella MR-instrument. Det är en utveckling som det inte var möjligt att kunna förutse till exempel då Sametinget invigdes 1993 och enskilda samer i samband med detta hungerstrejkade för den samiska rätten till land & vatten.

Enligt rennäringslagen så är det det samiska folket som äger rätten till renskötsel. Den enda tolkning som man kan göra av detta är att det samiska folket därmed också äger rätten till renbetet. Renbetet utgör också den rätt till fastighet som förvaltas tillsammans av de som är medlemmar i en sameby. Eftersom rennäringslagen så tydligt anger att det samiska folket äger rätten till renskötsel och det därmed är klarlagt att renbetet förvaltas tillsammans av alla renägande medlemmar i en sameby så borde denna förvaltning också ha fått betydligt större utrymme i rennäringslagen. Så är det emellertid inte utan lagstiftaren har fokuserat på ägandet av renen. Mest troligt var det i tanken att öka köttproduktionen och ge renägare med mer renar utrymme i beslutsprocessen än renägare med ett mindre antal renar.

De flesta renar har en människa som registrerad ägare som inte skulle uppskatta om någon annan kom och förvaltade dessa renar. Märkning, slaktuttag och matrenar är något som renägaren själv vill kunna styra och råda över. Däremot uppskattar de flesta renägare en gemensam renskötsel dvs att man tillsammans kan hålla renarna på ett visst ställe under kontrollerad betning, så att renarna inte skingras eller sprider sig. Överhuvudtaget så är all renskötsel småskalig. Det går helt enkelt inte att föda medborgarna i sverige på renkött, som genererar högst 1,5 hekto per svensk medborgare och år.

I det läget är det inte längre tillrådligt att ens nämna den ”Öppna samebyn”. Istället borde fokus läggas på att generera resurser för det öppna samiska samhället, så att exempelvis EU-medborgare inte längre kan tillräkna sig vare sig beslutsrätten eller nyttjanderätten av samiskt land och vatten.

Om Sametingets folkvalda visar öppenhet och gemensamt på ett konstruktivt sätt bidrar till att öka enskilda samers tillgång till land & vatten kommer också respekten för Sametinget att öka. Det gäller således inte att fördela de enskilda sameby-medlemmarnas rätt till att nyttja land och vatten. Det gäller istället att minska intrången och ge samer med ursprungsmarker möjlighet till att under kontrollerade former kunna nyttja sig av dessa. De flesta samer som står utanför samebyarna är upptagna med att skaffa sig en inkomst. Dessa är inte intresserade av att uppfattas som att de vill tränga in och ta av andra samer sina samiska rättigheter.

Enligt Rennäringslagens §10 är det ”samebyn som företräder medlemmarnas gemensamma intressen i rennäringen i övrigt”. Enligt Sametingslagen 2. Kapitlet §1 punkt 4. så tillhör Sametingets uppgifter bland  annat att ”medverka i samhällsplaneringen och bevaka att samiska behov beaktas, däribland rennäringens intressen vid utnyttjande av mark och vatten”

Uppenbarligen har inte samebyarna mäktat med sin uppgift, lika lite som Sametinget har varit framgångsrik. Var och en på sitt håll. Det som behövs är en förändrad syn på vårt folk och våra möjligheter att bruka land och vatten. Det går inte att exkludera utan vi skall inkludera alla samer. Behoven varierar säkert, och de som bor i glesbygden ute i sápmi har ett behov och de som utanför sápmi exempel-vis i södra sverige har ett annat behov. Det som förenar alla samer är den rätt som var och en och även men tillsammans som vi besitter.

Det uppfattas som om uttrycket den ”Öppna samebyn” har blivit ett hot mot de renskötande medlemmarna och även de övriga som är medlemmar i samebyarna. Vi vill med vårt ställningstagande visa på ett annat ställningstagande och scenario. De tillgängliga resurserna i Sápmi ska inte vare sig förvaltas, övervakas eller fördelas av svenska myndigheter.

Sametinget ska ta hand om alla förvaltningsfrågor och ärenden i Sápmi, och med det följer möjligheten att fördela sådant som idag kan utnyttjas av exempelvis EU-medborgare.

Den dag då Sametinget har mer resurser och den dag då alla medlemmar i samebyarna känner förtroende för Sametinget, den dagen har vi automatiskt erhållit ”den öppna samebyn”.

Även om det är ett tag tills vi uppnått detta förhållande, så är det viktigt att framföra att vi lärt av gångna misstag och att vi idag är bättre rustade än tidigare.

För att trigga igång nödvändiga processer och tankesätt måste flera sk ”Framtidsseminarier” anordnas under mandatperioden. Det lämpliga bedöms vara ett per år under tre år för att undersöka om det finns vilja till samarbete för att ta de krafttag som hittills saknats. Tiden är kort om man vill justera en nedåtgående kurva till det motsatta. Fler födda kalvar, fler kalvar som överlever första året och fler äldre renar t.ex. Men även fler samer som känner sig delaktiga i det samiska samhällsbygget på det sätt som vi gemensamt mäktar med att bestämma.

Det är bättre att rösta för samiska rättigheter i sametingsvalet än för EU-medborgarnas rättigheter i valet till riskdagen.

Rösta på Min Geaidnu den 19 maj.

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.