Bidraget till den samiska kulturens främjande.

Staten ger via statsbudgeten frikostiga bidrag till främjandet av den samiska kulturen. Det är den enda slutsats man kan dra eftersom dessa bidrag inte förändrats i storlek under överskådlig tid. Dessa medel går till Kulturnämnden som dessutom erhåller medel från Samefonden.

I den allmänna debatten fokuseras mer ofta på hur dessa medel skall fördelas istället för hur man kan öka summan medel att fördela. Sametinget borde fokusera mer på detta förhållande och sådana förhandlingar så att det också uppfattas av statsmaktens företrädare om seriositeten i detta. Ofta verkar det som att det partipolitiska argumenterandet (som ibland har skett inne på regeringskansliet) har inneburit en försvagning i möjligheten att få gehör för legitima och balanserade krav. Det vill säga den enda möjligheten för att få gehör hos regeringskansliet i rosenbad är när Sametingets politiker är helt eniga och också visar upp detta med enad stämma.

Samefonden erhåller intrångsersättning när det samiska folkets rätt till renskötsel skadas. Eftersom folket äger rätten till renskötsel så tolkar jag i alla fall det som att det är rätten till renbetet man äger. Det är således inte en gemensam rätt till renarna eller renhjordarna utan enbart en rätt till renbetet. Rätten till renbete är en särskild rätt till fastighet som belastar alla fastigheter. Man ska inte blanda ihop att man bedriver en gemensam renskötsel med att det innebär att renarna förvaltas gemensamt.

De flesta renar har en människa som registrerad ägare som inte skulle uppskatta om någon annan kom och förvaltade dessa renar. Märkning, slaktuttag och matrenar är något som renägaren själv vill kunna styra och råda över. Däremot uppskattar de flesta renägare en gemensam renskötsel dvs att man tillsammans kan hålla renarna på ett visst ställe under kontrollerad betning, så att renarna inte skingras eller sprider sig.

Alldeles för ofta kan men se hur förstörelse drabbar renbetet vilket innebär att det under överskådlig tid inte längre går att hålla renar på bete på skadat område. Vägar och grustäkter är typexempel som medför bestående skada och som alldeles för sällan ersätts av den eller de som orsakat skada. Trots att inte Samefondens styrelse har möjlighet att påverka intrångens storlek eller placering så får demsamma förvalta delar av den ersättning som ska generas vid skada på renbete.

Samefondens styrelse är vald på demokratiska principer av de folkvalda i sametingets plenum. Samtliga ledamöter i Samefondens styrelse är samer, vilket inte var fallet för så många år sedan. Rent principiellt borde det inte kunna vara så att det samiska folkets exklusiva rätt till renskötsel och således också rätten till renbetet, kan förhandlas bort av en organisationsform som inte ens har fullständig rösträtt för alla sina egna fåtaliga medlemmar och som inte heller äger vare sig rätten till renbetet eller renarna. Samt det förhållandet att hälften av ersättningen i det fall den betalas ut, förvaltas av Samefondens styrelse. Att det är så är ingen slump.

Ovan kortfattat beskrivna förhållanden visar på en väldigt komplex situation och det är inte möjligt att komma med färdiga och fixa förslag i ett enstaka kortfattat debattinlägg. Det är emellertid nödvändigt att få till stånd en förändring som speglar samernas ställning som folk i Sveriges grundlag och rennäringslagens besked att renskötselrätten tillhör det samiska folket.

Samefondens styrelse måste också förbättra information / inventering / kontroll så att ersättning kan genereras / inhämtas då skada uppstår. Sålunda måste dels en kraftigt ökad ersättning för den samiska kulturens främjande gå via statsbudgeten och dels måste Samefondens möjligheter till ersättning för skada på renbetet övervakas & kontrolleras bättre för maximering av intrångsersättning.

Att kunna erhålla ett ökat bidrag via statsbudgeten för den samiska kulturens välbefinnande är ju ingen lätt uppgift men det är där energin från sametingsledamöterna borde läggas.

Samefondens styrelse borde även tillse att maximera intäkterna och minimera utgifter såväl som befintliga lån. Alla förändringar som blir fallet i Kulturnämndens fördelning av medel och bidrag kommer med ovanstående scenario få en gemensam konsekvens. Ingen av de som idag erhåller olika medel kommer att se dessa minska räknat i kronor. Det är det motsatta som är av nöden tvunget, att öka de medel som fördelas ut för främjande av den samiska kulturen ut till det samiska samhällsbyggandet.

Det är naturligtvis inte enkelt att göra detta men är det mest initiala och baseras dessutom på folkrätten vilket Sametinget i samiska sammanhang är den enda utövaren & försvararen av.

För att förstärka legitimiteten för den samiska folkrätten måste den enskilde väljaren rösta i Sametingsvalet den 19 maj.

Stefan Mikaelsson.