Dubbelregistreringens vara eller inte vara…

Det är frågan eller…

Innan lagen om dubbelregistring kom till, hade samer och andra jägare samråd. Samråd om hur jakt av älg ovan odlingsgränsen skulle ske. Kanske inte helt konfliktfritt, men ändå ok. God älgvård var ett faktum och älgstammen ökade till alla älgköttsälskares glädje.
Dubbelregistreringen som vi idag har ovan odlingsgräns innebär att samer och andra jägare, jagar på samma marker och har samma antal tilldelning av älg. Självklart blir det konflikter och alla hänvisar till olika lagar och urminneshävd. Vart tog samråd och sunt förnuft vägen…

Samerna har genom tiderna kunnat använda naturresurser, jaga och fiska, för uppehälle i de områden där de haft näringsverksamhet. Och detta utan ”licenser”.
Samer är Sveriges urfolk, vilket kort innebär att vi var här först och levde ett lugnt liv i harmoni med naturens villkor… Det var innan pengarna kom in i bilden och alla lagar och regler började styra…

Idag har vi lagar och regler som styr oss. Lagar och regler som borde underlätta och vara tydliga. Men så är det alltså inte. Vi har lagar och regler som försvårar och skapar konflikter mellan samer och samer eller samer och svenskar…
Dubbelregistreringen är ett av många exempel som skapar konflikter. Ett problem som jag ser är att dubbelregistrering gäller de samer som är medlemmar i samebyn. De som inte är medlemmar i samebyn ska precis som alla andra som jagar och nyttjar mark och vatten betala intrångsersättning till länsstyrelsen och vara med i ett jaktlag eller äga jaktmarker. Intrångsersättningen betalas sedan ut till samebyarna… Alltså betalar samer till samer för att nyttja marken. Så klart blir det konflikter och skapar splittring mellan samerna.

Men problemet är större än att ändra eller slopa dubbelregistreringen. Om vi vill se en förändring och ena det samiska folket räcker det inte med att tänka i delproblem. Vi måste se ett större perspektiv och tänka utifrån en helhetsbild – Vart vill vi och vad vill vi med vårt folk om 10 år, 25 år, 100 år…?
Rennäringslagen är en föråldrad lag som måste förändras. Det finns många förordningar och lagar som hänger ihop med rätten till land och vatten. Dessa kan inte förändras utan att ta hänsyn till andra förordningar och lagar. För att en förändring och ett framtidstänk ska komma till stånd måste vi tillsammans se helheten och utifrån det vi ser angripa problem och förändra.
Utan helhetsbild är risken stor att det skapas fler problem och att det samiska folket urholkas mer och mer.

Sametinget kan inte ta beslut i frågor utan att veta konsekvensen av beslutet. Konsekvensen ska både vara kortsiktigt och långsiktigt.
Ett exempel från plenum 2012-10-23 – – 26 Motion 391 ang. Ändring i föreskrift (STFS 2007:9) om bidrag och ersättning för rovdjursförekomst i samebyar.
Här beslutade plenum att uppdra till styrelsen att verka för att viltskadeförordningen ändras och att utreda behovet om föreskriften behöver ändras.
Jag reserverade mig mot beslutet för att vi inte vet konsekvenserna av en förändring. Som jag ser det finns det en övervägande risk att förändringen skapar fler problem än de problem som ändringen löser.
Självklart ska renägarna bli kompenserade för att de matar rovdjuren med sina renar. Renägare är inte rovdjursuppfödare! För detta krävs en kortsiktig och snabb lösning. Renägaren är inte heller en bonde som ska utfodra sina djur på grund av att betesmarkerna inte längre är tillgängliga för bete. Ur ett folkrättsligt perspektiv skulle betesmarker vara ”fredad” mark.
Långsiktigt krävs många andra lösningar och de lösningarna ska utgå från en helhetsbild som omfattar hela folket.

Idag saknar Sametinget en strategisk plan för vad vi vill och vart vi är på väg. Vi måste tänka långsiktigt och ta beslut som både är långsiktiga och kortsiktiga. Vi måste ha beredda underlag som är tydliga och som stämmer med verkligheten. Det är inte mängden underlag som är det viktigaste, utan det viktigaste är innehållet.