Demokratin i Sámediggi

Sametinget har snart funnits i 20 år och den 19 maj väljs 31 parlamentariker för att sitta den 6:e mandatperioden. Synpunkter har funnits hur man bäst ska eller kan förändra Sametingets demokratiska system så att man kan få de resultat som den tillfrågade väljaren vill ha. Att baserat på godtycke välja att på ett eller annat sätt avlägsna demokratiskt valda parlamentariker är ju enbart ett sätt att lösa en ifrågasatt situation baserat på det som verkar som ett svenskt handlingssätt.

Man kan ju fråga sig hur de enskilda som föreslår ett sådant agerande kan tänka sig att vinna förtroende för detta ? Meningen med just ett folkvalt organ är ju komma bort från slumpmässiga förhållanden eller godtycke från enskilda. Och att väljarna dels genom i förväg bestämda registreringsprocesser och dels genom en formellt korrekt valprocedur får utse de företrädare som därmed erhåller ett legitimt mandat att folkets talan föra och rätt bevaka.

Sametingets plenum skulle naturligtvis kunna ändra villkoren och därmed möjligheterna för enskilda människor att kunna kandidera till val så att det bara omfattar en eller två mandatperioder. Därigenom blockerar man effektivt för enskilda att själva kunna välja att kandidera och att ge väljarna möjligheten att enligt principerna i en demokratisk valprocess kunna utse sina valfria företrädare. Även kontinuiteten och kompetensen blir lidande såväl som kollegialiteten och erfarenheten. I det svenska samhället betonas ofta förtjänsten i det ungdomliga men även att äldre ligger samhället till last.

Sett ur urfolksperspektiv så är läget snarare det motsatta, där kunskapen och livserfarenheten är en värdefull och respekterad del. Alltför sällan betonas värdet av kompetens och kontinuitet i Sametinget och mer ofta betonas behovet av politisk legitimitet. Visst är det ett värde i politisk legitimitet, men alltför ofta kan man få uppleva vad legitimitet och brist på erfarenhet innebär. Oerfarna politiker som erhållit en position enbart baserad på politisk legitimitet men som inte besitter den kompetens som krävs för att inneha en ledande position i ett folkvalt organs olika delar får en sämre start på sitt uppdrag.

Det är en betydande skillnad på att vara fritidspolitiker i en organisation eller i ett folkvalt organ som Sametinget. Livserfarenhet, kompetens, kontinuitet och kollegialitet är enligt mig viktiga delar som man inte ska bortse från, speciellt i skenet av att sametinget är ett demokratiskt organ. I det samiska samhället finns flera organisations-liknande strukturer som inte alls är demokratiska eller ens arbetar efter grundläggande demokratiska principer.

Att förändra Sametingets demokratiska arbetssätt för att erhålla ett mindre demokratiskt arbetssätt menar jag skulle skada folkrätten och reducera Sametingets möjligheter att kunna använda sig av denna rätt gentemot storsamhället.

Vill man förbättra Sametinget och vårt resultat så är mer grundläggande åtgärder av nöden:

• ökad budget för den folkvalda delen
• reell & representativ lön till Sametingsledamöterna
• rese och logi-ersättning till varje Sametingsledamot för eget bruk som redovisas separat
• partistöd som minst tio-faldigas jämfört med idag
• ett plenum med minst tre sammanträdesdagar per varannan månad.

Aldrig någonsin har samerna som folk har haft bättre förutsättningar att vår talan föra och rätt bevaka, och aldrig förr har det behövts så mycket som idag. Varje enskild person som är registrerad på röstlängden för val till sametinget avgör själva om de vill delta i valet. Ökat deltagande innebär ett förstärkande av demokratin i Sápmi och ett uteblivet deltagande i valet innebär enligt mig att man förstärker den hittillsvarande svenska modellen med regeringens ensidiga dominans över det samiska folket samt vår kultur och samtidigt över samiska organisationer.

Som väljare och även som politiker måste vi våga, våga att gå till valurnorna och även våga att ta ansvar och gå till beslut i de viktigaste politiska frågorna.

Rösta den 19 maj för demokratins & inflytandets skull.

STEFAN MIKAELSSON.